Jag vet inte vart jag ska börja. Jag känner inget, jag känner mig tom. Jag som trodde att det äntligen var över. Efter arton dagar utan det får man endå hopp och det fick jag. Satt till och med och berättade hur glad jag va för mamma igår och hon va så glad för min skull, och så kommer det tillbaka. Jag känner mig så otroligt tom och ledsen och det är nästan värre denna gång än förra gången eftersom nu trodde jag endå att det va helt över och trodde att jag äntligen kunde sluta oroa mig för det. Hur jag ska ta mig igenom dagen imorgon vet jag inte och tårarna bara rinner. Trodde till och med att jag skulle slippa läkartiden men nej det kommer jag inte. Jag har trott alldeles för mycket och nu orkar jag inte hoppas mer, inte ens lite.