Det är ingen bra dag idag. Kunde inte hålla tårarna inne idag heller. Hos läkaren höll jag det inom mig och kände att jag skulle klara det i skolan också men nej. Bara en ändå fråga hur det gick fick mig att börja gråta. Jag hatar att gråta framför andra för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Det är bara så här det är. Men samtidigt inser jag vilka fina människor det finns i min klass och min närhet och vilken fin lärare jag har. Världens bästa. Det som gjorde att jag började gråta idag va hur läkaren va. Hon va en riktig jävla idiot och jag kan ärligt inte förstå hur en människa som hon kan vara specialist på just det och säga de saker hon sa till mig. Det finns en gräns hur mycket man ska säga och framförallt vad man säger. Vem säger egentligen "vad är det jobbiga med ditt problem?" Jag är 17 år, snart 18. Tror inte hon att det är jobbigt för mig? att det inte blir sämre för varje dag, månad och år som går? Nej tydligen inte och det är det som gör mig så förbannat och ledsen. Jag känner mig så tom, tom på ord och känslor och jag vill bara komma bort ett tag. Jag har tagit ledigt från min praktik både imorgon och fredag för jag känner inte att jag klarar av att vara där. Jag känner att jag behöver rensa tankarna och läka. Om cirka en månad ska jag tillbaka igen för en undersökning vilket jag inte ser framemot men samtidigt gör jag det, och det är bara för min egna skull.

Ibland kommer det jobbiga perioder i livet och jag har hamnat där nu, men jag får ta en dag i taget och hoppas. För kan jag inte försöka tro att det blir bra blir det inte bra.